Masken faller

Ångesten har tagit över, vet inte var jag ska ta vägen. Sitter på mitt rum, har dörren stängd. Ingen ser mig, ingen hör mig. Masken faller och jag bryter ihop.
Tårarna rinner i floder och kudden tystar alla mina skrik. Inger får veta, ingen får höra.
Masken åker på allt oftare och ångesten blir allt starkare. Jag vill bara bort, bort från detta helvete.
Nätterna blir långa och energin tar ofta slut, allt blir bara skit.
Du säger att du älskar mig, men går det att lita på? Kan jag tro på orden som formas i din mun?
Jag vill gärna de men har börjat tveka. Känns bara som att jag finns för att du ska klara av dagen.
Du bossar över mig som aldrig förr, och du säger att jag gjort fel?
Jag pallar inte längre, jag drar snart. Till en plats där jag blir älskad och omtyckt och inte behandlad som en slav. För det är vad du gör. Du utnyttjar mig som din "hemmafru", du kränker mig nästan varje dag, du lägger en dum kommentar här en dum kommentar där.. Jag tar åt mig av vartenda ord du säger.

Jag står inte ut längre! Ångest och skuldkänslor varje dag, varför finns jag?
Ibland önskar jag att jag aldrig föddes!