Att förlora någon man verkligen älskar är helt obeskrivligt, helt overkligt och helt fruktansvert!
Jag förlorade min mormor, 52 år, för 7 år sedan när hon inte överlevde en hjärnblödning. Ett år efter det gick min morbror, 27 år, bort i en bilolycka.
Jag har fortfarande inte fattat att dom inte finns här, att dom är borta för alltid!
Kan fortfarande minnas era skratt, er lukt och era snälla ord..
För några månader sedan opererades min pappa i axlen. Han hade väldigt ont innan, och hoppades på att allt skulle bli bra efter operationen.
Efter några veckor upptäckte han en knöl som var väldit öm, på samma ställe som de hade opererat.
Han åkte till sjukhuset och kollade vad det var. Dom konstaterade att det var cancer. Han har även hittat knölar på ryggen och nere på ena foten..
Inte fören nu har jag förstått hur sjuk han är. Jag vet inte vad det är för sorts cancer men han går på strålningbehandling i alla fall..
Jag har inte riktigt kunnat ta in innan att min pappa kan vara döende. Min pappa, han som alltid varit den som tröstat mig när jag varit ledsen, den som plåstrat om mina armar när jag skurit sönder dom, han som gjort att jag inte hoppat..
Han har liksom alltid funnits där. Hur skulle jag klara mig utan honom?! Det är något som är helt omöjligt!!
Jag Älskar dig pappa, du får INTE försvinna! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar